Välkommen till Piratpensionat Produktion!

Välkommen till Piratpensionat Produktion!

Allt material här får du sprida och bearbeta!

Här på Piratpensionat Produktion skriver jag om det jag skriver, om att skriva och om att sprida fri kultur.

Här bor därför det mesta som jag skrivit och lite av det som jag komponerat, ibland tillsammans med vänner. Ladda ner böcker, noveller, manus och musik och sprid. Allt material är licensierat under Creative Commons by-nc-sa. Mer om det hittar du här.

Tillbaka.

Bränning igenPosted by Dan Engström Wed, April 16, 2014 12:25:29
Den här historien har paus. Henrik tog över, så Pensionatet får vänta.
(2015-10-27)


Vi har börjat om. Långsamt växer nu fram en berättelse under arbetstiteln Tillbaka till Båtsman Brännings Piratpensionat. Vi kombinerar en historia från det andra världskriget med den miljö vi vant oss vid, i slutet av sjuttonhundratalet. Året är 1762. Eller 1761. Definitivt. Jo, absolut. 1761. Eller 1762. Och samtidigt 1944. Och havet är ständigt närvarande.
I övrigt blir det samma upplägg som förra gången: ont mot gott, förtroende för ungarnas inneboende förmåga, hotande mörker i kombination med lite larviga figurer och en smula magi. Bara två sånger kvar att skriva och de övriga finns som utkast av Anders eller mig, avslutningssången för boken finns som första utkast på Soundcloud, dramaturgin är klar och brödtexten börjar kännas som den kan bli något riktigt bra. Vill ni se hur långt vi hunnit? Ett smakprov ger vi gärna bort. Håll till godo!

Försommar. Så här långt före gryningen har måsar och trutar inte vaknat ännu. Tystnaden bryts bara av en morgonpigg koltrast någonstans i skogen längre inåt land. Lukten av fuktig tång ligger som ett täcke över den lilla fiskebyn, i väntan på att solen skall gå upp och värma stenhällar och bryggor. Fiskebåtarna guppar långsamt upp och ner i sina förtöjningar medan små vågor kluckar mot bleka bordläggningar.

En ensam brun katt smyger sig någonstans med en fångad mus i munnen. Hon smyger in under en bänk framför ett av de många små vita husen alldeles nere vid hamnen. Där stannar hon och ser sig om, och försöker lukta sig till om det finns någon fara framför henne. Lukten av den döda musen sticker henne i nosen och stör doftspåren. Något har stört hennes vandring. Hon står en stund blick stilla under bänken och lyssnar. Ingenting rör sig i mörkret. Tyst som en månskugga går hon sen längs husväggen. Plötsligt smiter hon in under huset och försvinner. Kanske är hon på väg hem för att försöka få beröm av någon, eller så smyger hon sig bara bort från andra katter för att få njuta av sin mus ifred. Ibland vill man inte ha sällskap, och särskilt inte om man är en katt.

På en pollare vid piren invid huset satt en ensam flicka alldeles stilla och såg på hur katten smög sig fram med den olyckliga musen. Hon såg hur katten försvann och hoppades att den skulle hitta en plats för sig själv någonstans. Sen vände hon sig tillbaka till havet. Hon hade suttit där länge och snart var det dags att gå hem, även om det fortfarande var mörkt. Hon kunde bara skymta havet och viken framför henne, men kunde höra vattnet och känna den salta, svala lukten av försommarens hav. Det var två veckor sedan som hon såg den döde sjömannen i strandkanten invid piren. Sedan dess hade hon smugit ut nattetid flera gånger för att gå ner till fiskehamnen, till piren där han flutit iland. Hon hade blivit sittande på samma pollare och bara tittat ut i mörkret, lyssnat på vågorna och tänkt. Vad hon tänkte på visste hon inte. Den döda kroppen hade stört henne mer än hon ville erkänna. Att det flöt iland lik var inte ovanligt, såhär under krigsåren fick man vänja sig vid det mesta. Det flöt ofta iland tecknen på det pågående kriget; bojar, flytvästar, trasiga lådor och till och med en eller annan mina. Lik var inte ovanliga. Just den här dagen hade de andra barnen som vanligt tittat och stojat, som om det var vilket vrakgods som helst. När någon vuxen som flickan inte kände igen hade kommit och skrämt iväg dem med ett rytande hade de andra barnen snabbt tagit upp en ny lek. Men själv hade hon svårt att släppa den döde sjömannen. Han låg halvt uppspolad på klippan, med benen svepande fram och tillbaka med vågorna. Håret och armarna spolades med upp en bit och sen ner, av de lite större vågorna. I hennes drömmar hade han försökt resa sig eller tala till henne, men hans mun och ansikte var upplösta av saltvattnet och halvt uppätna av fiskar. Det var då hon vaknade i kallsvett och inte vågade somna om så hon hellre tog promenaden över åkern, genom skogen och ner till fiskeläget och piren. Det var inte det att han var död, inte heller att han flutit iland i deras vik. Hon störde sig inte på att hon inte kunnat se hans ansikte där han flöt med ryggen upp och det blonda håret svepande fram och tillbaka med svallet. Hon kunde klara att han var sjöman. Det ingick för sjömansfamiljer att en far eller en bror i något grannhus försvann på havet och ibland dök upp på det här viset. Det som störde henne var tröjan hon hade haft på sig. Den var norsk. Precis som hon själv.







  • Comments(1)//piratpensionat.mickla.se/#post107